Det har under några decenniers seriespel blivit många bilturer, några lättsamma, andra tunga. Den tyngsta, vad jag minns, var då Rödeby i Blekinge hamnade i vår grupp. Övriga lag befann sig i hanterbar närhet till Karlstad. Att många har svårt med Sveriges geografi är ju känt. Mannen som lottade seriespelet bör ha varit en sådan. Att åka till Sveriges trädgård för att spela schack var svårsmält.

Vi varmkörde en höstlördag våra bilar för avresa till trädgården. Bak rattarna satt undertecknad och Tommy Andersson. Vädret var fint, humöret på topp. Det här skulle bli en lång resa, sommardäcken skulle bära oss fram. Det blev halvvägs fikarast och humöret var gott.

Som ni alla, kanske alla, vet så måste Smålands högland passeras innan Blekinge anträds. Där börjar prövningarna. Vädret övergick från vackert till det rakt motsatta. Grå och mörk himmel skymde solen. Från samma himmel singlade blötsnö ner. Den gjorde vägarna hala som en rutchkana. Med andra ord, det blev till ett riktigt -e–e-e. Sommardäcken förde en ojämn kamp mot snömodden. Våra volvobilar körde i dålig sikt parallellslalom, målgång långt bort i fjärran.

Trötta och hungriga kom vi så äntligen fram till Rödeby. Sen middag och bums i säng, i morgon ska spelas schack! Vi välkomnades av far och son Bernhardsson, alltid lika trevliga och vänliga. Matchen böljade fram och tillbaka. Här sviktar minnet, jag minns att vi med vinst i ett sent parti kunde vinna matchen. Vi vann inte just det partiet. Vi vann inte matchen. Vi vann ingenting.

Hemresan blev tung, inte mycket gick denna helg vår väg. Det enda som gick vägen var nog hemvägen till Karlstad. Det är i motgång man härdas eller knäcks.

Vid gåspennan / Bo Hedlund